.

Vi vann, vi var dom som stod överst och det var helt magiskt!

Jag sprang första streckan & var inte alls nervös dagarna innan för jag hade aldrig ens tänkt tanken att vi skulle kunna vara med och fajtas om segern. Men innan loppet och våran start skulle gå så visade dom en snutt med förhandsfavoriterna och det var vi, vilket genast gjorde att mina nerver ökade. När starten gick var jag bland dom första vid startpunkten, men efter en slarvig bomm till ettan var jag sist i starfältet. Detta gjorde att jag hade ett långt band av löpare framför mig och sprang för allt jag var värd för att komma ikapp täten. Vid åttan kommer johanna springandes brevid mig och vi börjar prata och båda konstaterar att ingen vet hur vi ligger till och att vi båda gjort misstag i början.
På slutet av banan var det bara löpning som gällde och jag som sprungit allt jag hade hela banan orkade inte hänga på dom löpstarkaste, så jag tappade lite på slutet. När jag vid sista kontrollen hör i speakern " här kommer johanna erlandsson emot seger på första streckan" förstår jag att jag och hon låg i täten på sista delen av banan. Vilket bara det känns som en helt otrolig känsla att veta. Främst det att veta att jag kan lika bra som precis alla andra, bara att det måste plockas fram precis som det gjorde just den här dagen.
Dom andra sträckorna sprangs också hur bra som hälst, vilket gjorde att vi låg 5:a inför sista sträkan 4.44 efter ledande eksjö när Tove skulle springa.
Jag tror aldrig att jag varit så nervös i hela mitt liv, det var det värsta jag väntat på någonsin. Att se på storbilden hur Tove plockade och plockade på dom ledande lagen var helt otroligt. Snäppet otroligare var det att se henne komma springades på upploppet där vi stod och väntade på att få springa med henne i mål.
Segern var & är vår, äntligen får D18 tjejerna i tuna också stå i rampljuset