.

gårdagen var en helt underbar dag sådär dan före dopparedan. Vi bakade pepparkakor och gjorde knäck. Ända tills vi skulle äta middag och mamma frågade. " Vart är hunden?". Jag och anna tänkte inte så mycket på det utan fortsatte med julpysslet. Efter ett tag hörs ännu ett skrik: " Vart är hunden, är hon uppe hos er tjejer?" vi tittar på varandra och det var hon ju inte. Det var då den bra dagen vändes till en mardröm. Alla börjar leta över allt inne och upptäcker att källardörren står öppen. Vi går ut och kollar på gården men ingen Solda någonstans. Oron börjar komma, så alla klär på sig i lite panik och går ut och börjar leta. Alla åt olika håll. Jag har lite små luckor i vad jag tänkte just då för att allt var så himla overkligt bara. Jag sprang till skogen och skrek så högt jag kunde efter henne. Där mötte jag Anna som också var i chock och vi bestämde oss för att gå ännu längre upp i skogen. Vi frös, grät och var rädda för vad som kunde ha hänt. Solda kunde frysa ihjäl, bli påkörd eller tagen av något djur. Det som kom upp i huvudet var, tänk att förlora två hundar på ett år. Det får inte hända. Efter att ha letat i säkert en halv timme ringer Annas mobil. Det var pappa, han hade ringt polisen och de hade fått in en hund som stämde in på pappas beskrivning. Vi åkte dit så fort vi kunde, men när vi kom in på polisstationen var det helt tyst. Vi knackade på en dörr och då såg vi henne, viftandes på svansen och med en oskyldig blick. Tårarna och lättnaden kom. Någon men vi vet fortfarande inte vem som lämnat in Solda och om vi det visste skulle den få världens största julkram. Som sagt, jag behöver inte en enda julklapp till, jag har redan fått den bästa man kan få. Jag fick tillbaka min hund, fast jag trodde att chansen var liten.
God jul!